victor's secret

jag har blivit lite av ett SATC-fan. jag måste erkänna att jag inte skäms, inte alls.
men någonting som skrämmer mig är att man avundas deras glamourösa liv, en spalt i tidningen och ett allmänt lyckligt liv.
men nej tack. jag vill inte leva deras liv.
trots att mitt liv liksom alla andra liv kan suga pung så trivs jag med det också,
den sista tiden har varit skit-tung och jag kommer säkert aldrig förstå varför just jag måste drabbas av en känsla av jag-är-värdelös, som säkert vi alla burit på. (jag var nära på att skiva "bärt på")

men mitt i allt oskönt så kan jag faktiskt andas ut och säga:
- detta är mitt liv.

och jag trivs med det, mitt liv.

först och främst handlar inte detta om att jag ska skriva någonting för dig som läsare, nu släpper jag nog en tung period. bara genom att erkänna för er, men framförallt mig själv.
jag är inte värdelös och jag vet om det, jag har de tungt ibland men jag klarar av det.

jag tror jag har svaret, för mig.
allt handlar nog om rädsla,
jag är rädd.

men istället för att klämma in mig i ett hörn vill jag ställa mig på bordet och skrika ut det. för jag är inte längre rädd.
jag släpper det nu, jag är starkare än så.

så nu ska jag lägga mig med en frid i hjärtat som var länge sen jag kände,
nu kan jag andas igen.

tack för att du tog del av min biktning.

nu ska jag sova, trygg, orädd.