victor's secret

kära läsare, det här inlägget kommer skilja sig mot allt annat ni läst på denna sida.

idag är jag varken spydig eller rolig, tvärtom.
den här dagen har varit den konstigaste jag varit med om på länge, aldrig känt mig så naken, om ni inte vill känna mig så sluta läsa..
ursäkta kära läsare, idag blir det känslosvammel, återigen, ursäkta mig.

För några dagar sedan fick jag reda på mina betyg i skolan, mångt och mycket en besvikelse för en moder, men för mig helt okej, överraskande bra. jag har inte så höga krav på mig själv vad det gäller min skolgång, fast det finns en kurs som jag lagt ner extremt mycket energi på. den enda kurs som jag egentligen har tyckt om och som fått skolan att vara en bra plats.
Där stod ett G, kan verka extremt billigt att bli ledsen för, de är det säkert också. Jag satte tungan i halsen och blev extremt chockad.
--

Igår var det en annan dag och tankarna hade gått ifrån mig gällande betyg och skola..
Musikallinjens avslutning, extremt sorgligt att lämna alla, men ändå var det så otroligt skönt att se alla som man lärt känna, så nära..
Simon höll tal om alla, till alla inför oss alla.
Allting som jag kämpat med i ett år besvarades, allting som han kritiserat mig för ett år tidigare och som fått mig att gå ner i brygga å gräva ner mig..
Allt blev besvarat -jag hade gjort min läxa.
Sen fortsatte kvällen med mys,  kvällen toppades med extremt fina, och otroligt värdefulla komplimanger, de är bäst allihop, människorna som gav komplimangerna alltså..
--

Vaknade imorse och skulle till skolan. Väl där skulle jag ifrågasätta betyget och vad som låg bakom det låga betyget. Den enda kurs jag såg en glimt av MVG chans i var just denna, all tid jag lagt ner, alla energi och angagemang.
Jag målade upp en bild av att något hade blivit fel på vägen, att någon skrivit i fel, att det egentligen skulle så MV före G:et.
Och de var då det hände, betyget står kvar, jag skiter faktiskt i det. jag är inte någon duktig elev, trots att jag sett mig som en otroligt stark elev, i just denna kurs.

Men jag blev sågad utmed fotknölarna, kanske jag överreagerar, kanske inte..
I några år nu har jag haft ett mål, en framtid utmålad, helt klar och utstakad i mitt huvud.
Idag försvann allt, jag känner mig så otroligt tom, vad finns det nu att kämpa för?
Jag har klarat av skolan på grund av en framtidsvision, att bli journalist. De är allt som har funnits, allt jag sett. Också någonting jag pratat vilt och brett om.
Just i detta nu hatar jag allt som har med journalistik att göra. Jag vill aldrig syssla med sånt.
--

Jag har alltid varit en känslig kille, de var just allt dethär som Musikallinjen-Simon sa förra året, när jag grävde ner mig, han visade mig mina svagheter..
Dagen efter jag fått bekräftelse om att jag har jobbat bort dem ramlar jag tillbaka - jag är där igen.
--


Nu har jag två val, antingen trillar jag dit, gräver ner mig, tycker synd om mig själv och sitter i min bisarra lilla värld, ensam.
Annars tar jag tjuren vid hornen och visar dem svinen (:D) tror aldrig riktigt någon trott på mig, och de kanske kan bli min sporre.

För jag väljer nog det sistnämnda kära läsare, i detta nu säger jag till er alla, jag tänker ta tjuren vid hornen och visa dem, visa er, visa alla. Jag är så mycket bättre än vad ni trodde, kanske inte för att bevisa någonting, utan för att motivera mig själv. Men självklart för att alla ska förstå också. Nu är jag på gång, yes ma'm, here I come!

Älskling, nu visar vi dem!




fotnot: musikallinjen - Simon heter egentligen någonting annat.